Förändring på Fjällgatan gestalta,redovisa två dimensionellt.

Ja då var jag tillbaka i förvirringen som varade 3-4 dagar. Sedan dök jag ned i allt material jag samlat på mig från förra gestaltningen det kändes som att simma runt i en bassäng fylld av ord och begrepp, de flesta kändes begagnade, jag ville vidare.

Vi skall göra en förändring på Fjällgatan i form av en gestaltning i modellform, samt redovisa den inför gruppen, två dimensionellt.

Vad vill jag göra? Mina tankar kretsade i förra projektet runt trygghet-otrygghet-säkerhet-frihet

Trottoarerna är ganska smala för skolbarnen som går mellan skolorna skulle det gå att gör promenaden säkrare för dem?

Men jag skulle vilja att det gamla masthugget inte glöms bort, gemenskapen mellan de boende. Gatan som genomfartsgata är inte lockande heller, jag vill ha bort bilarna, kanske en tunnel, eller få bilarna att sänka hastigheten med gupp eller små rondeller, oj vad glada alla blir då... Det är ju en tanke, vilken effekt kan en gestaltning få? säkerhetsmässigt, skymd sikt, stör koncentrationen för faror i trafiken, om jag nu vill detta? Kanske jag inte vill göra en gestaltning som finns i rummet utan förändra något annat? Lusten är viktig, frihet, ta makten över tankar som hindrar från att leva i nuet. Vad blir effekten, en kedjereaktion, en kedja av reaktioner, förväntningar kan ge en hisnande känsla när det förväntade inträffar med en djävulskt utstuderad långsamhet, inte denna gången men kanske nästa gång eller nästa eller ... det var bara en upplevelse/känsla från filmen " Der Lauf Der Dinge " vi såg i måndags. Rörelse-Frihet-Säkerhet-Medvetenhet..........Man väljer själv om man vill dölja sig bakom tryggheten eller se vad som finns utanför. Inget är omöjligt, jag hittade en spännande sida av ett företag som heter "visiondivision" klicka på min rubrik där ligger länken.

reflektion över gestaltningsperiod och kursen det offentliga rummet som klassrum

Denna gången var inte panikkänslan lika stark som i förra gestaltningsarbetet utan det kändes som man kunde vila lite i varje del av processen. Visserligen så gick jag vilse i teorier men med hjälp av handledning så hittade jag ut och kunde så småningom gestalta den känsla jag fick med mig från Fjällgatan.
Jag har lärt mig den konstnärliga processen och att hitta material att arbeta med som visualiserar den känsla som jag vill förmedla i den här gestaltningen. Att forma materialet så att det kommunicerar det jag tänkt dvs. både en känsla av instängdhet, rädsla,viss form av trygghet. Att en känsla av att följa strömmen både kan vara trygg och skrämmande. Man skapar en mental trygghet i huvudet, hur säker är jag är min kropp skyddad, är det i tanken ,i huvudet som jag skapar tryggheten, kan tryggheten vara förlamande och förblindande. Är trygghet lika med säkerhet? Är trygghet förknippat med makt, har vi makten över vår trygga värld.
Handledning är guld värd, man bollar idéer och får gruppens syn på poänger i arbetet man kanske inte uppmärksammat, vart man igentligen är på väg och att det kan finnas en röd tråd, att vissa saker upprepas och utvecklas fast man inte lägger märke till dem själv. Jag reflekterade över deras funderingar och lärde mig på det sättet se mitt eget arbete med andras ögon som gjorde att jag kunde gå vidare med arbetet på nya sätt.Det är genom interaktion med andra människor som man blir medveten om sig själv på ett annat sätt, man lär känna sina styrkor och svagheter.
Jag har lärt mig att synliggöra för mig själv vad jag genom samlandet av material ville gestalta, vad som motiverade mig att uttrycka min känsla för Fjällgatan.
Jag har upptäckt vilken resurs som finns i det offentliga rummet och som kan motivera till ett sociokulturellt lärande, tex. lärande om sig själv sin miljö historia och nutid. Genom insamlandet av material skapas lust, och engagemang som är en nödvändighet för att gå in i en konstnärlig process eller vilken annan inlärningsprocess i skolan som helst. Det underlättar om det finns en känsla en tanke som man brinner för, annars förlorar man intresset.
Som handledare har jag insett att man bör kunna: utmana, ge möjlighet att våga ta eget ansvar, ge mod att få distans till rutiner och invanda handlingar eller utmana att pröva och ompröva, uppmuntra till att söka nya infalllsvinklar, ny kunskap och ge möjlighet att upptäcka sitt eget tänkande.
Min insats i det egna arbetet har varit först förvirringsfasen sedan att samla material, teoretisk information från bibliotek, historia om Fjällgatan, levnadsporträtt,aktioner runt Fjällgatan. Jag gick till stadsbyggnadsförvaltningen läste om stadens fysiska miljö.
Gjorde en egen analys av Fjällgatan. Fotograferade olika miljöer som verkade intressanta från gatan. Jag har filosoferat runt begreppet trygghet, för att kunna få fram det jag ville gestalta Vad är trygghet,Varför skapar vi trygghet, jag måste veta vad hotet är, vad hotet framkallar är rädsla därför skapar vi trygghet...
Är trygghet lika med säkerhet, känner man sig fri när man är säker och trygg?
Sedan har jag misslyckats jag tillverkade en modell som jag tyckte svarde mot mina tankar, men den gjorde inte det kom jag fram till under en handledning. Jag fick tänka nytt och kom fram till min labyrint och mitt val av material. Jag satte ner foten skissade och gjorde en modell av den hängande labyrinten i en skokartong av papper och nylontrådar som jag tänkte visa den. Jag gjorde flera olika labyrinter av snurrat papper på köksgolvet för att komma fram till den slutliga.
Jag har lärt mig att tova och tovade nio stycken väggar till labyrinten varje vägg är ca:1,40 x 0,50m , sydde in stöd av bambupinnar i alla kanter, hängde upp alltsammans i vajrar som jag bett vaktmästaren om hjälp med att sätta upp.
Jag bloggade om min process, hade lite problem med att få bloggen att låta som det skissande på processen som den igentligen skulle vara, men fick tipset att instället skriva av mina tankar som jag först skrev i mitt block. Kommenterade andras blogg, och under handledningstillfällen. För det gemensamma lärandet har jag också förklarat hur jag tovade även visat med bild på bloggen. Lärde mig att det tar längre tid än jag trodde att sätta upp en sån här sak.
Mina kopplingar till skolvärlden är trygghetsperspektivet, hur trygghet uppstår i grupp, vad som påverkar tryggheten och vad trygghet kan generera i arbetsinsatser hos den enskilde eleven. Hur trygghet kan förblinda,hindra människor att vidga sina perspektiv. Eller på grund av rädsla för otrygghet minska förmågan att gå vidare i sin personliga utveckling,också att gruppens trygghet kan bära även de otrygga till personlig utveckling i samtal och genom att lyssna på andra i gruppen.

funderingar...

Den nya labyrinten av snurrat tidningspapper. Jag har funderat lite på grupptrygghet, att följa strömmen, att våga gå utanför gruppens sfär av trygghetsmönster, vad krävs för att göra det? Handlar det om vem som har makten i gruppen eller om ens egna mentala styrka att tro sig överleva utanför utan maktens beskyddande vingar?

Nu fortsätter jag att tova... detta blev lite för avancerat..

"Herr" gårman, "herr" gårman, på vita strecken går man.....läste lite idag iallafall..(genuspedagogik)

Jag har lagt ut en massa bambupinnar på golvet i köket för att få en mer konkret uppfattning om hur jag skulle kunna bygga, och jag springer omkring kors och tvärs medans jag lagar mat, vill göra den mer komplicerad att komma igenom men hjärnan behöver ny energi så jag går vilse just nu.......mat, ska bli gott!

Det sista äpplet på trädet får bli efterrätten!

Lite senare...Nu känns det bättre ,jag skall provhänga vissa delar i köket innan jag bestämmer mig, det kanske blir för smalt att passera på vissa ställen?

Idag har jag tovat tre sidor. Jag arbetar med ullen på bordtennisbordet för att få en bra arbetshöjd, men man blir ganska trött i armarna, jag försökte läsa lite medans jag jobbade det är ett ganska enformigt jobb. Det syns kanske på bilden hur jag lagt upp ullen på en ripsmatta med en plast emellan och över, ullen skall dänkas med en ljummen såplösning innan man rullar allt som en rulltårta, knyter ihop rullen med tre snören mitt på och på vardera ände. Sedan rullar man hela biten fram och tillbaka flyttar händerna en bit och rullar igen. När man rullat färdigt vänder man lite på rullen och börjar rulla igen .Mycket rullande blir det......... :) Ullen har tovat ihop efter ca:30-40 minuter inklusive några raster och "smygtittar" på hur det hela blir. Jag vet inte om man skall göra så men jag vände på stycket ,så att det som var innerst kom ytterst när jag ändå kollade hur det blev.

Idag, imorgon och i övermorgon?

Efter varje handledning känner jag att det går framåt med min process, önskar bara att jag kunde handleda mig själv lika effektivt, men det är svårare att lyssna inåt än utåt. Jag berättade kort om mina irrfärder i teorin och hur jag tänkte om trygghet och säkerhet, när är man trygg? Kan tryggheten bli som en våt filt, något som blir ogenomträngligt, tryggt men förblindande. Man blir bekväm och tar inte steget utanför det invanda och trygga, så det som är utanför lägger man inte märke till, det finns där men når inte fram. Jag vandrar omkring i mina gångar......

Rätt så klart blev plötsligt alltsammans, en labyrint av ull.

Detta var inte alls vad jag först hade med mig i bagaget till handledningen, jag som varit på konsthallen och blivit sååå inspirerad av de enorma gipsskulpturerna och den isländska konstnären Sigga Björg Sigurdadòtttir och hennes underfundiga figurer. Men efterhand så landade iden och kändes mer och mer rätt.

Idag har jag tovat en stor bit ull 1.30m x40 cm, gjort en modell av min labyrint, klippt o, klistrat. Beställt massvis med ull, tack kära kurskamrat för hjälpen med att fixa fram ull.