reflektion

Att gå på djupet med en tanke är inte något jag brukar göra, varje dag, jag menar lite till mans är man nog ganska så lat eller så anser man kanske inte att det egna tänkandet är så viktigt att man tar sig tid att ifrågasätta sin tanke och gå vidare för att se om tanken håller, jag menar att verkligen analysera frågan eller påståendet för att komma fram till en sanning. Dialektik och retorik är intressant och det skall jag fördjupa mig i. Jag är glad över att jag förstått den konstnärliga processen och att det är nyckeln till min kreativa förmåga , att kunna berätta, eller förmedla en känsla ett budkskap i en gestaltning . Att man kan hitta djupet i i sin gestaltning med ett dialektiskt förhållningssätt var en ny erfarenhet.

Det har varit en ganska så stressig period och svårt att konncentrera sig på rapportskrivandet och gestaltningen samtidigt, stressen har låst mig en hel del och jag har haft svårt att börja i tid med rapporten när inte gestaltningen var klar,trots de så har jag nu en klarare bild av hur jag borde gjort med gestaltningen för att fått fram den känsla av mellanrum/läranderum som jag hade en tanke om att gestalta .Jag tycker att jag glömde att berätta en del i redovisningen blev lite nervös på grund av att jag inte var nöjd med mitt resultat, jag hade velat nått högre men nådde inte på grund av tidsbrist ända fram.
Identiteten hos en individ skapas i ett "läranderum" som man gör synlig både för sig själv och andra i relation till andra, i diskussioner och samtal men det kräver att man har någon att prata med, någon som vill lyssna.

De flesta är ganska upptagna av att själva utrycka sina egna åsikter eller också kanske man är en alltför bra lyssnare och inte tillräckligt ofta riktigt tvingas att ifrågasätta sig själv och sina egna funderingar inför andra, tveklöst är att man hör dem bättre när man tvingas förklara dem inför andra men at reflektera såhär är ju ett sätt. De sokratiska samtalen har varit bra.

I redovisningen så kände jag efter ett tag vilket ansvar över tystnaden man har när man står längst fram och skall berätta något, man kan göra otroligt mycket, jag ser fram emot nästa tillfälle, det skall bli riktigt roligt.

Att inte se en redovisning som ett tvång utan en möjlighet har jag inte tänkt på . Men om man tänker sig in lärarrollen så blir det vips annorlunda det hela hänger på hur man tänker inte så mycket vad man sen skall framföra eller berätta.

Även om detta projektet inte gick helt på räls har jag blivit än mer triggad att fortsätta arbeta på dethär sättet. Jag tycker såhär efteråt,att det är först i reflektionen man riktigt förstår vad man gjort eller borde gjort.
Att höra hur andra hade funderat runt sina arbeten var givande hur de tänkt runt sitt eget lärande som lärar student, hur de arbetet med att strukturera upp sig själva, och sin kommande roll som lärare, att reflektera , att ta ställning och våga stå för det man vill. Positiv kritik och utvecklande jämförelser som opponenter och alla andra kom med var bra och att vi generöst har delat med oss har varit så bra.
Allt har gått så fort dessa tre terminer,vi har fått så många verktyg att hantera ,nu måste man sätta sig ner och sortera upp allt känns det som .Det har varit otroligt intressant och det bästa blir väl att få komma igång och praktisera allt man fått med i bagaget !

Jag har skapat ett rum mellan två parter den ena mer förankrad än den andra, som möts någonstans kanske på Fjällgatan. Min förändring blev både och. Det var kanske inte tänkt från början att den skulle existera som min förändring på Fjällgatan men när jag tog den dit för att fotografera blev det annorlunda den fick en lite annan innebörd än den hade från början. I sin ynklighet började den prata, den sa jag kan bli stor jag också och så växte den med fotot och den miljö den stod i. När man bytte från tre till tvådimensionellt blev formspråket nytt, fotot ger nya möjligheter till uttryck som man inte tänkte på från början. Man kan pröva att bearbeta korten och hitta nya perspektiv på gestaltningen. Miljön spelar med gestaltningen och språket blir annorlunda.

Min andra förändring på Fjällgatan blev mer en klassisk uppstädning som jag inte är så stolt över men som sådan blev den okej och är ett förslag som förändrar trafiksituationen till det bättre. Lägre hastighet, gågata, torg och samlingspunkt blev mina förslag. Den indiskt inspirerade miljön som min gestaltning finns i är klart mer spännande!!! och en bild av fjällgatan som den exotiska gata jag tycker att jag vill se där, människor, liv och rörelse ett rum för spännande möten.

gestaltningen just nu...

kunskapens äppelträd

Mina mellanrum för reflektion är rum som skapas mentalt när de behövs. Reflektion kan vara ett sätt att lära, genom att bearbeta något. Så jag vill översätta mina mellanrum med lärandemiljö. En lärandemiljö är skör och finns inte bara som en fysisk miljö utan också som ett tillstånd man kan uppnå, då lärande sker. Det är inte bara genom att ha tillgång till ett äppelträd och plocka äpplet utan sedan också smaka på det och begrunda, detta är ett äpple! Det är då som lärandet sker, enkelt beskrivet
Dessa rum skapas i en generös miljö, där det är högt i tak, och man tillåts använda olika sätt att konstruera sin verklighet, eller upplevelse i ett meningsfullt sammanhang. Om jag knyter an detta till lärarens roll, att stötta eleven eller den lärande i dess skapande av sin individuella lärandemiljö så är det ett möte som skall till för att kunna uppmuntra eleven att gå vidare. Och tillbaka till mina mellanrum så är det i dessa som man också skapar sin identitet som man sedan i relation till andra gör synlig både för sig själv och sin omgivning. Men det krävs mod att gå utanför det invanda och trygga och in i ett mellanrum, ett mentalt rum som ger möjligheter där bara du själv sätter gränserna.
Min gestaltning går vidare.

gestaltning

Jag gick in i väggen i måndags... dvs. jag gick in i en glasvägg på HDK och fick världens smäll. En lätt hjärnskakning och en ny tanke om min gestaltning. Trygghet som min förra gestaltning handlade om ligger kvar och skvalpar i mitt minne och smällen gav mig en ny tanke: trygghet är ett ganska skört begrepp, saker som uppfattas som tryggt kan snabbt förändras till motsatsen. Glasdörren som skulle vara genomskinlig för att man tryggt skulle kunna se vem som var på andra sidan och kanske fungera som branddörr blev med ens mitt fall, jag såg den inte. (Den bör nog ha en markering på sig av något slag) Men jag googlade "Jan Gehl architecture" och läste "...to improve peoples lifes rather than focusing on design aesthetics alone.." Min berättelse handlar om att att utmana allas trygghet genom min gestaltning, som din mentala genomskinliga tankestation där du kan odla dina tankar eller reflektera med din tankfulla hjärna. Eller är det en bild av de tankar du helst vill glömma, där du vill rensa,städa upp, som en bekännelsestation, en sopstation för tankar. Jag återkommer till detta med mellanrum, som ett rum mellan verklighet och fiction.

I mellanrummen rör sig små förpackningar kors och tvärs, som tankar går sina vägar. För att tydliggöra för mig själv skriver jag detta:

Här i ingenstans finns ett rum mellan andra rum

som man med sin kropp kan befinna sig i

eller bara i sin tanke vandra runt och titta.

Man behöver inte göra något bestämt

man väljer själv hur man vill att rummet skall påverka tankarna

man kanske bara vill låta det anonyma i rummet skölja igenom och rensa

eller också vill man låta tankarna vandra dit de själva vill

utan tvång från något håll om de vill förstås.

Detta ingenstans är som ett mellanrum som gör det möjligt att andas, hämta andan, vila från det som annars kräver att man är koncentrerad och mottaglig. Utanför är rummet stort och tilllåtande, ödmjukt erbjuder det en oändlig frihet det är endast dina tankar som är begränsande men det är just i mellanrummet som detta blir så påtagligt att du är fri ingen kan bestämma om du skall gå eller stå still du väljer själv ,du är fri att välja, just nu, du kan vila i din tanke använda dina mellanrum till ingenting. Du kan gömma dig ,vara anonym hur länge du vill i ditt mellanrum eller också ödmjukt se att det finns andra runt dig som också vandrar i de stora mellanrummen, medresenärer som har sina egna val att utföra, oavsett vad du väljer så är deras frihet lika stor.
Man har ett val, att välja själv, om man vill vara anonym, eller inte, men att vara medveten om att man gör ett val även om man inte väljer något.
Känslor som fastnar är ödmjukhet och frihet.

Den som inte frågar får inget veta........

Jag har funderat på detta med att bygga kojor.När man bygger kojor som barn vill man ha en egen plats, en vrå man utför en handling man tar steget ut från sig själv och konstruerar ett rum, där man är. Man kan vara lite hemlig i kojan, man vill bestämma vem som får vara där, men det viktigaste när man bygger kojan är processen i sig. Det pågår medans man bygger, ett förtydligande av den egna integriteten och ett identitetsskapande, det är spännande att se hur kojan växer fram, bitar faller på plats,nya lösningar konstrueras efter behov. Små borgar som är ointagliga, hemliga. Man kan sitta där och betrakta omvärlden en liten stund utan att själv bli tittad på. Kompisen som man kanske byggt kojan ihop med känner man gemenskap med, en trygghet av att dela något med någon, kanske en hemlighet.
Bygger man kojor som vuxen? Var och hur skapar man sig vrår, där man känner sig lagom anonym där man kan betrakta utan att känna sig betraktad. Känna sig lite hemlig.
Är anonymitet viktigt för vår trivsel( som en paus i livet). Kan anonymitet vara ett resultat av vår trygga, säkra värld? I Masthugget var livssituationen många gånger svår man hade ständigt ett slit med att hållla bostäder varma och att skaffa pengar till mat.Om en familj inte klarade detta hjälptes man åt grannar emellan.
I och med att området revs och många flyttade till ytterområden i Göteborg så försvann beroendet av hjälp, man klarade värmen på ett annat sätt,husen hade fjärrvärme eller en panna i flerfamiljshus, kanske endel fick nya arbeten och en bättre ekonomisk situation, större trygghet. Men med det så följde anonymiteten mellan människor på gatan eller i det nya bostadsområdet. Man behövde inte be om hjälp på samma sätt som förr, kontakten mellan människor blev mindre, på gott och ont. Det var väl skönt att inte grannen kände till om det grälades i familjen, som det lätt blev på grund av trångboddhet förr. Men jag känner det som om anonymiteten har brett ut sig och skapar en känsla av ointaglighet för oinvigda. Det är i mellanrummen som den frodas, det lugna anonyma området där det inte syns att någon varit, det är tomt, inga spår, är det så att människor trivs i paus-rum, anonyma rum utan krav ,kojor?

Förändring på Fjällgatan gestalta,redovisa två dimensionellt.

Ja då var jag tillbaka i förvirringen som varade 3-4 dagar. Sedan dök jag ned i allt material jag samlat på mig från förra gestaltningen det kändes som att simma runt i en bassäng fylld av ord och begrepp, de flesta kändes begagnade, jag ville vidare.

Vi skall göra en förändring på Fjällgatan i form av en gestaltning i modellform, samt redovisa den inför gruppen, två dimensionellt.

Vad vill jag göra? Mina tankar kretsade i förra projektet runt trygghet-otrygghet-säkerhet-frihet

Trottoarerna är ganska smala för skolbarnen som går mellan skolorna skulle det gå att gör promenaden säkrare för dem?

Men jag skulle vilja att det gamla masthugget inte glöms bort, gemenskapen mellan de boende. Gatan som genomfartsgata är inte lockande heller, jag vill ha bort bilarna, kanske en tunnel, eller få bilarna att sänka hastigheten med gupp eller små rondeller, oj vad glada alla blir då... Det är ju en tanke, vilken effekt kan en gestaltning få? säkerhetsmässigt, skymd sikt, stör koncentrationen för faror i trafiken, om jag nu vill detta? Kanske jag inte vill göra en gestaltning som finns i rummet utan förändra något annat? Lusten är viktig, frihet, ta makten över tankar som hindrar från att leva i nuet. Vad blir effekten, en kedjereaktion, en kedja av reaktioner, förväntningar kan ge en hisnande känsla när det förväntade inträffar med en djävulskt utstuderad långsamhet, inte denna gången men kanske nästa gång eller nästa eller ... det var bara en upplevelse/känsla från filmen " Der Lauf Der Dinge " vi såg i måndags. Rörelse-Frihet-Säkerhet-Medvetenhet..........Man väljer själv om man vill dölja sig bakom tryggheten eller se vad som finns utanför. Inget är omöjligt, jag hittade en spännande sida av ett företag som heter "visiondivision" klicka på min rubrik där ligger länken.

reflektion över gestaltningsperiod och kursen det offentliga rummet som klassrum

Denna gången var inte panikkänslan lika stark som i förra gestaltningsarbetet utan det kändes som man kunde vila lite i varje del av processen. Visserligen så gick jag vilse i teorier men med hjälp av handledning så hittade jag ut och kunde så småningom gestalta den känsla jag fick med mig från Fjällgatan.
Jag har lärt mig den konstnärliga processen och att hitta material att arbeta med som visualiserar den känsla som jag vill förmedla i den här gestaltningen. Att forma materialet så att det kommunicerar det jag tänkt dvs. både en känsla av instängdhet, rädsla,viss form av trygghet. Att en känsla av att följa strömmen både kan vara trygg och skrämmande. Man skapar en mental trygghet i huvudet, hur säker är jag är min kropp skyddad, är det i tanken ,i huvudet som jag skapar tryggheten, kan tryggheten vara förlamande och förblindande. Är trygghet lika med säkerhet? Är trygghet förknippat med makt, har vi makten över vår trygga värld.
Handledning är guld värd, man bollar idéer och får gruppens syn på poänger i arbetet man kanske inte uppmärksammat, vart man igentligen är på väg och att det kan finnas en röd tråd, att vissa saker upprepas och utvecklas fast man inte lägger märke till dem själv. Jag reflekterade över deras funderingar och lärde mig på det sättet se mitt eget arbete med andras ögon som gjorde att jag kunde gå vidare med arbetet på nya sätt.Det är genom interaktion med andra människor som man blir medveten om sig själv på ett annat sätt, man lär känna sina styrkor och svagheter.
Jag har lärt mig att synliggöra för mig själv vad jag genom samlandet av material ville gestalta, vad som motiverade mig att uttrycka min känsla för Fjällgatan.
Jag har upptäckt vilken resurs som finns i det offentliga rummet och som kan motivera till ett sociokulturellt lärande, tex. lärande om sig själv sin miljö historia och nutid. Genom insamlandet av material skapas lust, och engagemang som är en nödvändighet för att gå in i en konstnärlig process eller vilken annan inlärningsprocess i skolan som helst. Det underlättar om det finns en känsla en tanke som man brinner för, annars förlorar man intresset.
Som handledare har jag insett att man bör kunna: utmana, ge möjlighet att våga ta eget ansvar, ge mod att få distans till rutiner och invanda handlingar eller utmana att pröva och ompröva, uppmuntra till att söka nya infalllsvinklar, ny kunskap och ge möjlighet att upptäcka sitt eget tänkande.
Min insats i det egna arbetet har varit först förvirringsfasen sedan att samla material, teoretisk information från bibliotek, historia om Fjällgatan, levnadsporträtt,aktioner runt Fjällgatan. Jag gick till stadsbyggnadsförvaltningen läste om stadens fysiska miljö.
Gjorde en egen analys av Fjällgatan. Fotograferade olika miljöer som verkade intressanta från gatan. Jag har filosoferat runt begreppet trygghet, för att kunna få fram det jag ville gestalta Vad är trygghet,Varför skapar vi trygghet, jag måste veta vad hotet är, vad hotet framkallar är rädsla därför skapar vi trygghet...
Är trygghet lika med säkerhet, känner man sig fri när man är säker och trygg?
Sedan har jag misslyckats jag tillverkade en modell som jag tyckte svarde mot mina tankar, men den gjorde inte det kom jag fram till under en handledning. Jag fick tänka nytt och kom fram till min labyrint och mitt val av material. Jag satte ner foten skissade och gjorde en modell av den hängande labyrinten i en skokartong av papper och nylontrådar som jag tänkte visa den. Jag gjorde flera olika labyrinter av snurrat papper på köksgolvet för att komma fram till den slutliga.
Jag har lärt mig att tova och tovade nio stycken väggar till labyrinten varje vägg är ca:1,40 x 0,50m , sydde in stöd av bambupinnar i alla kanter, hängde upp alltsammans i vajrar som jag bett vaktmästaren om hjälp med att sätta upp.
Jag bloggade om min process, hade lite problem med att få bloggen att låta som det skissande på processen som den igentligen skulle vara, men fick tipset att instället skriva av mina tankar som jag först skrev i mitt block. Kommenterade andras blogg, och under handledningstillfällen. För det gemensamma lärandet har jag också förklarat hur jag tovade även visat med bild på bloggen. Lärde mig att det tar längre tid än jag trodde att sätta upp en sån här sak.
Mina kopplingar till skolvärlden är trygghetsperspektivet, hur trygghet uppstår i grupp, vad som påverkar tryggheten och vad trygghet kan generera i arbetsinsatser hos den enskilde eleven. Hur trygghet kan förblinda,hindra människor att vidga sina perspektiv. Eller på grund av rädsla för otrygghet minska förmågan att gå vidare i sin personliga utveckling,också att gruppens trygghet kan bära även de otrygga till personlig utveckling i samtal och genom att lyssna på andra i gruppen.

funderingar...

Den nya labyrinten av snurrat tidningspapper. Jag har funderat lite på grupptrygghet, att följa strömmen, att våga gå utanför gruppens sfär av trygghetsmönster, vad krävs för att göra det? Handlar det om vem som har makten i gruppen eller om ens egna mentala styrka att tro sig överleva utanför utan maktens beskyddande vingar?

Nu fortsätter jag att tova... detta blev lite för avancerat..

"Herr" gårman, "herr" gårman, på vita strecken går man.....läste lite idag iallafall..(genuspedagogik)

Jag har lagt ut en massa bambupinnar på golvet i köket för att få en mer konkret uppfattning om hur jag skulle kunna bygga, och jag springer omkring kors och tvärs medans jag lagar mat, vill göra den mer komplicerad att komma igenom men hjärnan behöver ny energi så jag går vilse just nu.......mat, ska bli gott!

Det sista äpplet på trädet får bli efterrätten!

Lite senare...Nu känns det bättre ,jag skall provhänga vissa delar i köket innan jag bestämmer mig, det kanske blir för smalt att passera på vissa ställen?

Idag har jag tovat tre sidor. Jag arbetar med ullen på bordtennisbordet för att få en bra arbetshöjd, men man blir ganska trött i armarna, jag försökte läsa lite medans jag jobbade det är ett ganska enformigt jobb. Det syns kanske på bilden hur jag lagt upp ullen på en ripsmatta med en plast emellan och över, ullen skall dänkas med en ljummen såplösning innan man rullar allt som en rulltårta, knyter ihop rullen med tre snören mitt på och på vardera ände. Sedan rullar man hela biten fram och tillbaka flyttar händerna en bit och rullar igen. När man rullat färdigt vänder man lite på rullen och börjar rulla igen .Mycket rullande blir det......... :) Ullen har tovat ihop efter ca:30-40 minuter inklusive några raster och "smygtittar" på hur det hela blir. Jag vet inte om man skall göra så men jag vände på stycket ,så att det som var innerst kom ytterst när jag ändå kollade hur det blev.

Idag, imorgon och i övermorgon?

Efter varje handledning känner jag att det går framåt med min process, önskar bara att jag kunde handleda mig själv lika effektivt, men det är svårare att lyssna inåt än utåt. Jag berättade kort om mina irrfärder i teorin och hur jag tänkte om trygghet och säkerhet, när är man trygg? Kan tryggheten bli som en våt filt, något som blir ogenomträngligt, tryggt men förblindande. Man blir bekväm och tar inte steget utanför det invanda och trygga, så det som är utanför lägger man inte märke till, det finns där men når inte fram. Jag vandrar omkring i mina gångar......

Rätt så klart blev plötsligt alltsammans, en labyrint av ull.

Detta var inte alls vad jag först hade med mig i bagaget till handledningen, jag som varit på konsthallen och blivit sååå inspirerad av de enorma gipsskulpturerna och den isländska konstnären Sigga Björg Sigurdadòtttir och hennes underfundiga figurer. Men efterhand så landade iden och kändes mer och mer rätt.

Idag har jag tovat en stor bit ull 1.30m x40 cm, gjort en modell av min labyrint, klippt o, klistrat. Beställt massvis med ull, tack kära kurskamrat för hjälpen med att fixa fram ull.

Gestalta-Analysera -Gestalta-Analyera-gestalta

Trygghet? Hittar man sin egen trygghet i det offentliga rummet, otrygghet och hot kommer från alla håll, är skapad yttre trygghet =säker miljö, vad får en att känna sig säker där man är, är trygghet= säker?

När är jag trygg? När mitt liv inte är i fara. Hur vet jag det? Är kunskap om miljön där man vistas ett sätt att känna sig trygg, att den är tydlig att det finns tydliga regler.

Är de som lever i slumområden med hög brottslighet trygga ? Har de lärt sig undvika farorna? Det är klart de har,så gott det går.

Jag läste en blogg om trygghet där man diskuterade om"... människor i sin trygghet mister sin kompetens att kunna tänka djupt och långsiktigt på saker och ting...."

Jag irrar omkring i teorin !

Har svårt att hitta min känsla! Biblioteket kanske kan ge mig någon ingång. Lite historia kan väl inte skada.Det var nog en tuff tillvaro på Masthugget under 1700 och 1800-talet. Lars Brink skriver om Masthugget och Majorna."...Det var det lilla kollektivet som bestämde gränser, beteende och värderingar..."sjömän hamnarbetare, industrianställda och service folk bodde där. Det var en social och hygienisk misär. "...De långa yllestrumporna, äldre tiders barnplåga var alltid hemstickade.." (Apropå allt stickat i affärerna nu )

Intressant var att en så basal sak som mat blev en ".,...viktig del av festtraditionen och kanske samtidigt en anspråklös statussymbol.." (s.26) De var mer beroende av varandra, och hjälpte varann om någon blev sjuk. Gemenskapen var större i uppgångar och på gårdar. När området revs och sanerades på 1960-talet flyttade många ut till Västra frölunda, Guldheden och Kortedala och blev anonyma invånare på gott och ont. Ingen visste längre om hur familjerna mådde, bekymmer som tidigare inte gått att gömma på grund av att man levde så nära varandra la man sig inte i, när man inte kände varann på samma sätt.

En äldre "urinvånare" blev intervjuvad i boken, han sa : " Frågan är om man måste offra ett stycke av den personliga integriteten, privatlivet, för att gemenskapen skall bli verklig."

Masthuggets socialdemokratiska kvinnoklubb 1933-1983. En skrift som var lite kul. På den tiden hade man ju inte samma krav på avgasrening och buller så de skrev att "... försök har gjorts med att stänga av den stora genomfartsgatan, Fjällgatan. En åtgärd som inte föll till allas belåtenhet och som har fått omprövats..."

Ca: 1959 diskuterade man trafiksituationen på Fjällgatan och lyckades få igenom att trottoaren höjdes vid hållplatsen Bockhornsgatan samt att övergångsställe ordnades vid pastorsexpiditionen.."

Stadsbyggnadskontoret hade också ett bibliotek där läste jag i "Riksbyggen projektering 2000" av Annelie Kurttitila att när masthugget skulle rivas så tillfrågades Göteborgs museum om de hade något intresse i Masthugget men de sa att det inte fanns några hus av kulturhistoriskt eller arkitektoriskt värde där.Det var ändå på 60-talet ,men det var nytt och fint som gällde då! En liten parentes: 90% av fastigheterna hade utedass. Detta var ett av de största saneringsprojekten i landet och utfördes av Riksbyggen. Det finns intressant göteborgs-statestik om du googlar på "göteborgsbladet 2007"

Så kanse det är.....

Varför har man igentligen rabatter mellan hus? Är det för att skapa gröna ytor som skall upplevas som behagliga att titta på eller är det för att ett grönt rum skapar mellanrum som länkar ihop sten med tex trä, passager eller gator med hus, vem skall sköta dem? Ja jag fattar inte, men kollade på nätet och hittade en debattartikel från kommunaktuellt nr 19. 3 juni 2004 om ansvar i bostadsområde i Stockholms län skriven av Per Larsson, planenheten, länsstyrelsen i Stockholms län.

Där står det "...Plan- och bygglagens sjätte kapitel säger tydligt att kommunen skall vara huvudman för allmänna platser- såvida det inte finns särskilda skäl till annat. Ändå försöker kommunerna allt oftare förlägga funktionen allmän plats till kvartersmark och därmed ge en närbelägen samfällighetsförening ansvaret för underhåll..."

Jaha det kanske förklarar lite av de planterade och övergivna rabatterna på Fjällgatan där buskar planterats lite sporadiskt eller vissa ytor som inte är planterade alls men skulle kunna vara det med annat än ogräs.

Det kanske är naturens kraft att ta över som man vill spegla. De utstrålar en viss frihet iallafall.

Jag läser i "Den nakna staden"(Magnus Haglund, Stefan Schneider.) Färdiga ytor ger trygghet alla vet hur man skall röra sig det skapar ett statiskt samhälle tillåter inte förändring" Är det därför man har rabatter och ordnade gröna ytor: för att hålla borta aktiviteter som man inte vill ha där! Istället för en mur eller högt staket så planterar man en stor rabatt med bänkar och små gångar mellan grönsakerna.

Då blir det naturligtvis tryggare men jag tänker vidare när jag läser i samma bok(s.218) att " ...Etablerad ordning inte har något med ett riktigt liv att göra, det är bara en orkestrering av tristess..." Det lät väl tjusigt, men det är väl då graffitti dyker upp..när man vill sätta egen prägel på tillvaron?

Jag börjar faktiskt tycka att eländesgatan är en generös gata som tillåter mer än andra gator.

varför rabatter?

Varför har man igentligen rabatter mellan hus? Är det för att skapa gröna ytor som skall upplevas som behagliga att titta på eller är det för att ett grönt rum skapar mellanrum som länkar ihop sten med tex trä, passager eller gator med hus, vem skall sköta dem? Ja jag fattar inte, men kollade på nätet och hittade en debattartikel från kommunaktuellt nr 19. 3 juni 2004 om ansvar i bostadsområde i Stockholms län skriven av Per Larsson, planenheten, länsstyrelsen i Stockholms län.

Där står det "...Plan- och bygglagens sjätte kapitel säger tydligt att kommunen skall vara huvudman för allmänna platser- såvida det inte finns särskilda skäl till annat. Ändå försöker kommunerna allt oftare förlägga funktionen allmän plats till kvartersmark och därmed ge en närbelägen samfällighetsförening ansvaret för underhåll..."

Jaha det kanske förklarar lite av de planterade och övergivna rabatterna på Fjällgatan där buskar planterats lite sporadiskt eller vissa ytor som inte är planterade alls men skulle kunna vara det med annat än ogräs.

Det kanske är naturens kraft att ta över som man vill spegla. De utstrålar en viss frihet iallafall.

Jag läste i "Den nakna staden"(Magnus Haglund, Stefan Schneider.) Färdiga ytor ger trygghet alla vet hur man skall röra sig det skapar ett statiskt samhälle tillåter inte förändring"

ögonblicksbild

Min ögonblicksbild av Fjällgatan är:genomfartsgata en baksida, lite dyster liksom bortglömd.Finns livet på andra sidan husen, klockan är 11.00,rabatter som är misskötta, stenar ligger utlagda i Ingemansland som för att bromsa någon eller något. En tant med hund,några vägarbetare, varubilar ochTuristbussar, tre stycken glider förbi.Man bygger nya uterum på ett hus. Plåtfasader trähus och Landshövdingehus. Det finns några affärer en frisör,present,glasmästeri blomsteraffär, 9-23 livs.Skolor En rad med barn går på trottoaren från en skola till en annan. Busshållplats, övergångställe. Två bänkar på en ö av kullersten strategiskt placerade i ett gathörn?

Hur trygg känner man sig där på en skala? Känner jag mig trygg här? Är det en säker plats här på Fjällgatan, finns det plats för individuell frihet? vill man ha det?

Reflektion över handledning med LBD 110 och Skapande verksamhet i kursen "Ta plats i det offentliga rummet"

Att finnas till hands via mail och mobil, ger möjlighet att snabbt utnyttja varandras kunskaper, att dokumentera genom att filma med mobil eller digital kamera, man kan dela med sig och på det sättet uppmuntra till nya tankegångar, man lär sig bearbeta och fördjupa sig i i sitt material, ifrågasätta ta reda på sammanställa spara på USB-minne, enkelt och helt suveränt!

Man kan skicka MMS, stora världen finns inte enbart i böcker utan mycket närmare.

I vår grupp arbetade vi individuellt med projekten om "att ta plats i det offentliga rummet" men använde gruppen som bollplank och som ett tillfälle att ref lektera.

Att reflektera gemensamt ger möjlighet att vidga perspektivet, när man hör sig själv berätta, sätta ord på sina tankar och får höra andras frågor runt varje projekt utvecklas nya tankar och man lär sig om sig själv och andra.

Det underlättar att man har en tillåtande attityd under ansvar, och en bra stämmning i gruppen.

Jag läste ett citat som jag tycker passar in, om Masthugget och Majorna av Lars Brink det går så här:

".... Frågan är om man inte måste offra ett stycke av den personliga integriteten, privatlivet, för att gemenskapen skall bli verklig? ..." Igentligen så handlade texten om hur gemenskapen försvann mellan människor i och med den stora saneringen som skedde på 60-talet i Masthugget då man rev husen och byggde nytt. Människorna flyttade ut i förorterna och blev anonyma för varandra på gott och ont och den gemenskap som fattigdomen förde med sig försvannn.

Jag tycker det är viktigt att känna gemenskap, trygghet och ansvar som deltagare i en grupp, och det är handledarens uppgift att försöka skapa ett gott arbetsklimat.

Att bry sig, få alla att verkligen känna sig sedda och hörda, och i denna uppgiften lära sig om sina och andras gränser, tänja på dem en smula se dem från ett annat perspektiv.

Som handledare försökte jag utmana till att tänka vidare, varför gör du det? Vad vill du förmedla ? Va d händer hos de som ser din installation? Om du skulle göra det igen skulle du förändra något då?

Det var intressant att se hur engagerade de blev av platsen vi utgick ifrån och hur snabbt de fann sin idé, Om jag som handledare skulle göra detta igen skulle jag gått en sväng helt förutsättningslöst med gruppen och diskuterat lite om de olika platserna för och emot så hade kanske deras val av platser och tema blivit lite mer skiftande.

Detta gör jag gärna f lera gånger.

Morgonsamling med 110 och skapande verksamhet vi fixade frukost, alla ställde upp, fantastiskt vilken frukost vi fick till det var mycket planerande på facebook, bra form av kommunikation. Sara visade en film om "grafittins födelse " och "street dance" som hänger ihop med rörelsen.
Graffitti är en form av konst man målar på väggar och tåg. De målar ofta sitt namn eller smeknamn fantasifullt .( Detta låter som en trist förklaring ur en ordbok eller något annat uppslagsverk.) Det som gav mig mest av filmen var att se hur de som målade hittade en plats och mening i sina liv genom graffittin, de fick respekt av sina kompisar och visade hur viktigt det var för dem att deras konst sågs av flera tusen andra människor varje dag, rätt häftigt faktiskt, vilken utställning, rullande utställning. God fysik fick de också kanske något för gympalärare att tänka på....Man fick också höra hur andra sidan tänkte om detta, de som ägde vagnarna som blev målade på, man kan väl säga att de var inte så glada över graffitti.


Hursomhelst det var intressant att se den.


Apropå människors levnadsförhållande som vi såg lite av i filmen:


Tiggeriet har kommit till Göteborg igen, stod det i en tidning idag. En variant av det blev jag utsatt för när jag åkte från min tandläkare i Mölndal idag. Halva munnen var bedövad, och jag var mer tankspridd än jag brukar vara, helt plötsligt står det en leende man framför mig med en ros i handen.>Jag tänkte det är inte sant, mannen i mitt liv har dykt upp.....
-- Varsågod säger han och ler, helt överrumplad tar jag emot rosen och ler tillbaka, på sekunden sträcker han fram en skrynklig lapp,jag läser och tittar på en liten bild på en pojke i 4-årsåldern. Det står pojkens namn och att han lider av leukemi och att jag skall ge en gåva så att han kan få vård. Jag har tagit emot en ros och detta luktar tiggeri, jag har inte hjärta att ge tillbaka rosen så jag gräver i fickan och hittar några slantar, ja, det räckte väl till en kopp kaffe och nåt mer. Rosen bränns i min hand, den blir så varm så jag lägger ifrån mig den på spårvagnshållplatsen. Plötsligt blev den en symbol som jag inte ville bära LURAD. LURAD ! Om det verkligen var så att pojken var sjuk ........? När jag vänder mig om och tittar tillbaka mot mannen en bit längre upp på gatan ser jag en kvinna bli milt utknuffad på gatan från en resturang med en bukett rosor i handen. Jag var förmodligen dunder-lurad.
Men just att ge en ros innan tiggeriet började, avväpnade mig, och gjorde bort mig helt.

Jag såg på statestik från 1994 om familjer med socialhjälp,boendes i Linnèstaden det område som Masthugget ingår i.Det fanns 1994 : 2292 familjer med socialhjälp och jämförde den med siffror från 2006. Antalet hade minskat till 783 stycken. Då kan man ju ställa sig frågan,går det att lita på statestik, var det så att dessa familjer hade flyttat ifrån eller hade de fått bättre livssituationer och bodde kvar?
(statestiken är hämtad från Göteborgsbladet Göteborgsstadskansli 1997 och 2008 )


Träffade också 110 och skapande verks. i vår handledargrupp de har gjort jättefina arbeten spännande att sammanställa dessa till redovisningen på Torsdag. Handledarskapet har fungerat hyfsat,men det är klurigt att ställa de rätta frågorna som leder till en inre process hos någon annan, de sokratiska samtalen är en så bra metod, men vi hade en genomgång som fungerade trots allt ganska bra.

funderingar runt fjällgatan

Vilo-mellan-rummen på Fjällgatan är ogästvänliga, jag vill inte vara vilande där, de säger försvinn till mig. Jag kan sitta där på bänken, men det är inte trevligt att göra det, som att bjuda med armbågen. De här bänkarna kanske inte är till för vilande fotgängare, de kanske står där för att trafiken skall röra sig eller inte röra sig på ett visst sätt. Hålla trafiken ifrån huskropparna eller hindra trafiken från att svänga för tidigt, bilarna kör inte över en parkbänk, men de kan köra över en människa om det inte står en bänk där, om i fall att det springer ut en människa i gatan, så där helt apropå, jag menar det vet man ju aldrig, men bänkarna de står ju där alltid så de kan man ju lita på som bilist, eller? De är nog inte där för trevnad utan för att hindra..... Någon hade målat Ja. och Nej. på bänkarna. Vilket kan tolkas på många sätt. Har det hänt någon olycka här, var det en stackars pensionär som inte hann över gatan, eller ett barn som gick i sin egen värld... Jag skall kolla om det finns någon olycksstatestik man kan ta del av.

Det är likadant med de få gröna ytor som finns på Fjällgatan, finns de där på grund av att de skall skapa en naturkänsla eller är de inklämda där för att visa bilisterna var man definitivt inte skall köra om man vill ha en buckelfri bil? Det känns så!

Med lilla kameran strategiskt placerad på ryggsäcken framför demokratiska kören som tog plats i det offentliga rummet på Götaplatsen lyckades jag få med en stor del av oss på film,tyvärr inte alla. Tillsammans bildade vi ett myller av röster som skanderade slagord till de ledande om vad vi ville förändra i Göteborgs stad. Det var lite kul, gruppen gav trygghet och mod, rösterna bildade tillsammans en väv en ljudmatta av meningar som skapade en förundran hos förbipasserande, vad gör de,Och varför? Jättebra installation, individen är viktig i gruppen, vi hade ju alla egna budskap som vi gjorde allt vi kunde för att de skulle höras.
Vägen dit är viktig . Processen, det är då lärande uppstår eller personlig utveckling sker. Jag jobbar fortfarande på att ladda upp filmen men jag har inte lyckats, det är kanske viktigt att man sparar filmen på rätt sätt, jag jobbar på det ett tag till. Det är en liten process i det hela att få det tekniska att fungera.

Dansande skönheter på torget vid centralstationen

här har vi börjat vår dans, mannen som skyndar förbi till höger i bilden spanade in oss, men stannade inte.Vi hade en ljuvlig morgongympa denna morgon axel och ryggmassage i klassrummet. Alla masserade varandras axlar,tänk att så många människor kan må bra samtidigt (hoppas att de flesta gjorde det i alla fall) det fick mig att rysa, det var stort. Gemensamhetskänslor gungade genom rummet, vi blev en.

Vi kom, vi såg , vi............

Idag har vi dvs.lärarstudenter från 110 bild och form, från 330 bild och form och från skapande verksamhet verkligen vuxit flera centimeter, underbart att uppleva hur vi gemensamt kunde ta plats i det offentliga rummet på ett kul sätt när vi genomförde vår gemensamt påhittade dans på spårvagnshållplatsen vid centralstationen i Göteborg . Människorna runtomkring tittade lite undrande på oss, men konstaterade att vi nog inte var farliga och vandrade vidare i sina liv. Vi fladdrade en liten stund i deras liv.
Vad lätt det är igentligen att ge uttryck för något, bara man verkligen genomför sina tankar, det offentliga rummet är underskattat, och borde användas av fler som vill påverka något eller förändra något. Vanligast är kanske att politiker tar plats i det offentliga rummet när det vankas val. Vi i Vara har ju blivit lite kända för våra dansande brandmän som började med att dansa med full utrustning på stora torget i Vara och sedan har varit på fler ställen och uppfört sin dans bl.a i Göteborg. Intressant är: var det offentliga rummet tar slut? Vem sätter gränserna?
Detta var en rolig dag, så småningom kommer bilder på oss när vi dansar!!!!!!!!

Mellanrum

Jag försöker se på saker ur olika perspektiv och hittade ett stycke i boken "Den nakna staden" som passade till den här bilden som jag tog på Fjällgatan.

"...Det viktiga ligger i idén om mellanrummen och hur man kan länka olika gränssnitt och identiteter. Dessa mellanrum kan se väldigt olika ut, det kan röra sig om pregnanta miljöer men lika gärna om frihetliga och icke exploaterade rum i städernas utkanter. ..."

Fjällgatan har en massa "mellanrum" där den svänger sig fram mellan alla gator och hus som fortfarande bär spår av den gamla bebyggelsen, som tex ett tak, ingångar, och fönsterplaceringar.

På ett lustigt vis ser jag inte riktigt vad hela bilden föreställer tex. i bakgrunden

förrän jag lägger huvudet på sned. Jag har vandrat omkring på Fjällgatan, tagit en massa kort och försökt hitta gemenskaper med de kort som finns på nätet från gamla Masthugget, som är en otrolig skatt, och en spännande vandring i fotografierna.

För att få en uppfattning och en känsla för den gamla bebyggelsen som fanns i Masthugget innan 1960-talet då de flesta husen revs så skall jag gå en sväng i Haga och Majorna.

tydligt otydligt.

Processen går vidare, i mig. Det outtalade, den otydliga skärpan, spänningar, konflikter i människor och konflikter i möten mellan människor.
Det ger otroligt mycket att höra sig själv berätta vid handledningen hur man tänkt med sin process. Det är då jag upplever att jag samtidigt reflekterar över vad jag säger och då växer mina tankar vidare. Att någon lyssnar ger mig också en känsla av att mina ibland förvirrade tankar tas på fullaste allvar och mognar i friheten och vänligheten som handledningen innebär.
Något att tänka på inför framtiden.
För mig är också det tekniska en utmaning som jag antagit och jag tackar än en gång de jättehyggliga klasskompisar som hjälpt mig när jag kört fast med datorn.
Jag har många trådar som jag drar i för att slutligen gestalta min konflikt om rädslor, behov, olikheter, jag gör detta i form av en poetisk film, som en andning mellan abstrakta och konkreta
bilder.

ett ögonblick....

En tanke, en bild...........

Alla dörrar öppna.........

Samerna hade inga tydliga gränser, ingen rättighet som var nedskriven i lag endast ett nyttjande sen urminnes tid att hävda som sin rätt.
Det otydliga är konfliktskapande, att inte se bra.
-att se-, mina tankar vandrade vidare till engelska "to see"= förstå.
Min egen konflikt: att utveckla mig från det konkreta mot det abstrakta i mitt bildskapande blev med ens tydlig, det har pyrt under ytan i mig ända sedan i höstas.
Vad vill man förstå? Hur någon tänker, vad som finns bakom ytan hos de som är i en konfliktsituation,och det som händer mellan olika parter.
I mellanrummet skapas något tex. mellan mig, mitt objekt, och betraktaren, i detta rum rör sig något fram och tillbaka, bilden talar tillbaka till mig.
Jag tänkte hastigt att det finns en paralell, i en lärosituation, när jag ser var eleven befinner sig och vad den bör ta till sig och vad eleven faktiskt ser och tar till sig, där är ju ett liknande "rum"
Skakar man på förutsättningarna uppstår ett större djup, bredd, nya insikter som leder vidare.

Att låta betraktaren tala med bilden i enrum, jag skall inte lägga mig i och berätta allt, hur spännande blir det om jag gör det? Låt bilden bli poetisk, skriv/måla.
Hur uppfattar jag själv min bild, vad säger den? är min nästa reflektion vad kan jag, eller vill jag utveckla........
I morgon hämtar jag min dv-kamera, det skall bli spännande, jag kan börja filma!!
Jag har haft handledning mellan detta inlägg och förra som sporrat mig vidare.

Min konfliktskapande konflikt

Många idéer snurrar fram och tillbaka, men efter handledningen i fredags blev riktningen lite mer tydlig. Att jag sökte en start i min process i samernas situation där det pågår en rättslig process huruvida de har rätt att nyttja marken de använt sedan urminnes tider gjorde det enkelt att hitta en konfliktskapande situation men är det känslan jag letar efter så går drevet vidare..........
KONFLIKT VISA DIG! VEM ÄR DU?

Jag skriver ord för att se bilder, min film, som jag vill göra.
Suddiga, luddiga, otydliga, nästan obefintliga gränser, finns inte....
Har aldrig funnits?
Inte vad "man" sett iallafall.

Jag letar ord som utryck för min känsla:vind, kyla, snöänglar, frostiga rutor,
Vad känner jag när jag när jag ser bilden av ordet?
Jag frågar mig vilka känslor skapas i mig av orden : olikhet, rädsla, behov?
Jo, ilska, sorg och skam, men också nyfikenhet och osäkerhet.
Ilska- när olikheter kränker eller blir kränkta.
Sorg-över mänskliga brister som brist på självinsikt.
Skam-över saker som bestämts el. inte bestämts över mitt huvud, och som drabbar andra.
Nyfikenhet-över hur andra tänker vilka deras behov är i konflikter.
Osäkerhet-Hur jag skall förhålla mig i konfliktsituationer,blir stressad och känner mig ibland attackerad. Det kan vara svårt att skilja på subjekt och objekt i konflikten ibland. behöver nog träna på det.
Handledningen om hur man kan redigera film i datorn med hjälp av programmet "Premiere" var bra. Nu skall jag fixa kamera bara och provfilma några sekvenser.
Inte så hemskans svårt som jag trodde, men det finns oändliga möjligheter, härligt!

Jag måste börja någonstans......

Jag tog en promenad i full snöstorm myraider av snöflingor störtade emot mig, vem är jag?
En enda flinga i världshistorien,
faller till marken och blir vatten,
ett kretslopp, är jag en del av, hesa skri från två stycken tofsvipor som vinglar fram mellan snöflingorna.
Jag samlar tankarna runt "konflikt" Vad vill jag kommunicera?
I Svenska ak. ordl. står konflikt för :strid, slitning, tvist (negativt laddade ord).
Jag läste i Sven-Erik Liedmans "Ett oändligt äventyr"han skrev
"Bildningens värld kan varken för den enskilde eller samhället framstå som en harmonisk enhet.
Tvärtom måste den vara full av olikheter och motsägelser och därmed öppen för oförenliga tolkningar, annars skulle den sakna livskraft."
Det kändes optimistiskt.......
Sen snubblade jag på en kort film medMilton Freedman (am.nobelpristagare, ekonomi) där han förklarade vad som drev samhället vidare den hette "Greed"
Det kändes inte optimistiskt...
Jag återvände till mina filosofiska tankar om snöflingan och tänkte :Men jag vill bli en mycket blöt fläck när jag landar på marken, oformlig, och rinna ner i jorden eller dunsta, bilda nya konstellationer med nya partiklar i oändlig frihet.
Jag sov på saken!
Rädsla och olikheter var mina ord ifrån trädet vi gjorde på HDK under sista lektionen.
Hjärnan är en otrolig konstruktion som arbetar utan att man är medveten om det?
På morgonen när jag precis vaknat brukar jag göra en djupdykning i hjärnbassängen och ibland blir det något bra, ibland inte. Jag hittade konflikten jag vill kommunicera.Den handlar om just rädsla och olikheter, jag hittade min konflikt i samernas situation i Sverige.
Jag hoppas detta leder fram till min gestaltning....

jonglera?

Hur svårt trodde jag att det var i en skala på ett till tio? Ungefär tre, men efter att upptäckt att händerna inte gör som jag vill så har jag utan tvekan gått med på nio. Det är vad jag nu är uppe i nu: nio kast, efter två dagars träning med tre bollar, käglor har jag testat som syns på bilden men detta som ser så lätt ut är definitivt en smärtsam träning med krockade fingertoppar(käglorna är ganska hårda)Träningen går vidare och rapport om resultatet kommer!