Den som inte frågar får inget veta........

Jag har funderat på detta med att bygga kojor.När man bygger kojor som barn vill man ha en egen plats, en vrå man utför en handling man tar steget ut från sig själv och konstruerar ett rum, där man är. Man kan vara lite hemlig i kojan, man vill bestämma vem som får vara där, men det viktigaste när man bygger kojan är processen i sig. Det pågår medans man bygger, ett förtydligande av den egna integriteten och ett identitetsskapande, det är spännande att se hur kojan växer fram, bitar faller på plats,nya lösningar konstrueras efter behov. Små borgar som är ointagliga, hemliga. Man kan sitta där och betrakta omvärlden en liten stund utan att själv bli tittad på. Kompisen som man kanske byggt kojan ihop med känner man gemenskap med, en trygghet av att dela något med någon, kanske en hemlighet.
Bygger man kojor som vuxen? Var och hur skapar man sig vrår, där man känner sig lagom anonym där man kan betrakta utan att känna sig betraktad. Känna sig lite hemlig.
Är anonymitet viktigt för vår trivsel( som en paus i livet). Kan anonymitet vara ett resultat av vår trygga, säkra värld? I Masthugget var livssituationen många gånger svår man hade ständigt ett slit med att hållla bostäder varma och att skaffa pengar till mat.Om en familj inte klarade detta hjälptes man åt grannar emellan.
I och med att området revs och många flyttade till ytterområden i Göteborg så försvann beroendet av hjälp, man klarade värmen på ett annat sätt,husen hade fjärrvärme eller en panna i flerfamiljshus, kanske endel fick nya arbeten och en bättre ekonomisk situation, större trygghet. Men med det så följde anonymiteten mellan människor på gatan eller i det nya bostadsområdet. Man behövde inte be om hjälp på samma sätt som förr, kontakten mellan människor blev mindre, på gott och ont. Det var väl skönt att inte grannen kände till om det grälades i familjen, som det lätt blev på grund av trångboddhet förr. Men jag känner det som om anonymiteten har brett ut sig och skapar en känsla av ointaglighet för oinvigda. Det är i mellanrummen som den frodas, det lugna anonyma området där det inte syns att någon varit, det är tomt, inga spår, är det så att människor trivs i paus-rum, anonyma rum utan krav ,kojor?